Ekonomiska kriser under 1920- och 1930-talen förvärrade situationen. Strävandena att organisera sig tog därför fastare form och under perioden 1926-1937 bildades Jämtlands, Medelpads och Ådalarnas Skogsägareföreningar. Under samma tidsperiod bildades föreningen Tall & Gran i Västerbotten, Norrbottens Läns Skogsägareförening, Norra Ångermanlands och Södra Västerbottens Skogsägareförening samt Skellefteortens Skogsägareförening.
De ekonomiska kriserna blev startskottet till det vi känner som jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse. Inköpsföreningar som sedan tidigare funnits genom lantmannaföreningar fick nu efterföljare med föreningar inom mejeri, slakt och skog, så även i norra Sverige. Skogsböndernas samverkan i norr började dock i mindre geografiska områden.
De nybildade skogsägarföreningarna hade små ekonomiska resurser men kunde efterhand påverka virkesavsättning och virkespriser. De fick också gehör för sina anspråk på representation i styrelserna för virkesmätningsföreningar och flottningsföreningar. För varje år anslöt sig allt fler skogsägare till skogsägarföreningarna men de ekonomiska resurserna var fortfarande små. Föreningarnas etablering sågs naturligtvis inte med blida ögon av dåtidens skogsbolag.
Flottningsepoken
De flesta större vattendragen i norra Sverige har nyttjats för timmerflottning från åtminstone 1700-talet. I samband med skogsindustrins genombrott under 1800-talet etablerades dock en storskalig timmerflottning. Utbyggnad av flottleder tog därmed fart i de allra flesta älvarna och vid slutet av 1800-talet var flottningen etablerad.
Ångsågar byggdes upp längs med Norrlandskusten och massafabrikerna började växa fram i början av 1900-talet. Åren 1918-1919 infördes flottningsstadga och vattenlag. På så sätt utformades flottningsorganisationen och flottningsföreningarna bildades, där skogsägarföreningarna ofta tillhörde de stora intressenterna.
Flottningsepokens ”höjdpunkt” inföll under 1930-1940-talen. Under denna tid flottades de största mängderna och flottledsnätet uppnådde maximal utbredning. Under 1970–1980-talen avvecklades flottningen i Norrlandsälvarna allt eftersom, då lastbilstransporter ansågs mer lönsamt. Flottning på Ångermanälven pågick fram till sommaren 1982.
Mobilisering för bränsle
Andra världskriget innebar en total omställning av landets ekonomi. Skogen fick en central roll i energiförsörjningen. Inom privatskogsbruket fanns tillgång på arbetskraft och skog och skogsägarföreningarna fick en viktig roll för att organisera dessa resurser. Gengasved, brännved och träkol blev viktigare sortiment än sågtimmer och massaved. Sverige klarade sin energiförsörjning och skogsägarföreningarna stärkte sin ställning.
Med fred i världen blev det goda tider för den svenska skogsindustrin. "Korea-boomen", den extrema högkonjunktur som Koreakriget skapade i början av 1950-talet, skapade dock både turbulens och orealistiska förväntningar bland svenska skogsägare.
Industrietablering
Redan under 1940-talet hade skogsägarföreningarna i norr börjat etablera egna sågverksföretag i liten skala. Dessa utvecklades under 1950-talet och då började man också intressera sig för att genom egen massaindustri påverka pris och avsättning för massaved. Ett första steg var medverkan i bildandet av Skogsägarnas Cellulosa AB och tillkomsten av massafabriken i Mönsterås.
Oenighet om strategi mellan dåtidens dominerande skogsägarledare Gösta Edström och Gunnar Hedlund ledde 1959 till bildande av Norrlands Skogsägares Cellulosa AB, Ncb. Företagets strategi var att köpa och utveckla befintliga industrier främst i norra Sverige. Expansionen skedde snabbt och med en svag kapitalbas vilket begränsade utvecklingen av de olika enheterna. Företaget blev därför mycket sårbart vid konjunkturförsämringar.
Krisen för många basindustrier blev en allvarlig knäck för Ncb som förvärvades av staten. Skogsägarföreningarna förlorade sitt aktiekapital i Ncb. Medlemmar som tecknat industrilånebevis fick dessa omvandlade till aktier som när Ncb blev helstatligt på 1980-talet köptes av staten för det dubbla nominella värdet. Tidigare Ncb-industrier som nu är i drift inom andra företag är Väja i Kramfors och Vallvik i Söderhamn. Som virkesförbrukare har de fortfarande betydelse för skogsägarna.
Under årens lopp har skogsägarföreningarna i norr bedrivit omfattande träindustriell verksamhet på ett stort antal platser. Sedan 1980-talet har den ekonomiska tillväxten i föreningarna ökat rejält samtidigt som medlemsantalet vuxit. 1990-talet präglades dock av två lågkonjunkturer med låg efterfrågan, emellertid tog tillväxten fart igen under 2000-talet med undantag för 2009 då nästa lågkonjunktur i form av finanskrisen tillfälligt minskade omsättningen.
Från timmersvans till skördare
När föreningarna skapades under 1920- och 1930-talen fälldes träden med timmersvans och virket kördes ur skogen med häst. Flertalet skogsägare utförde själva avverkning och annat arbete i sin skog. Likaså sköttes transporten till flottningslederna med medlemmarnas egna hästar. Detsamma gällde för vedepoken under krigsåren, då veden för det mesta kapades till enmeterslängder och klövs i skogen i anslutning till körbara vägar. Arbetet i den egna skogen ersatte nu de inkomster som många tidigare hade haft som säsongsanställda på sågverk och hos skogsbolag.
En viktig fas i föreningarnas utveckling blev uppbyggnaden av en egen avverknings- och serviceorganisation. Den hade föregåtts av bildandet av skogsbruksområden i mitten av 1950-talet. Det allra första etablerades i Hammerdal i Jämtland. Avsikten var att under ledning av en skoglig fackman (skogsinspektor) koordinera och effektivt utnyttja medlemmarnas gemensamma resurser för skogsarbetet. Utvecklingen i skogsbruket gjorde emellertid att ursprungsidén för skogsbruksområdena fick omprövas och anpassas. För samtidigt som strukturrationaliseringen ledde till en snabbt minskande befolkning i skogsbygderna ökade industrins virkesbehov kraftigt.
Motorsågen fick sitt genombrott vid 1950-talets mitt, ungefär samtidigt som den nordsvenska hästen ersattes av en jordbrukstraktor för att transportera ut virke ur skogen. Mot slutet av 1970-talet började slutavverkningen tas över av maskiner. Under 1980-talet togs även gallringarna över av skördare tack vare utvecklingen av engreppsskördaren. Det manuella arbete som numer utförs rör huvudsakligen skogsvård – det vill säga röjning, viss gallring och plantering.
Den tekniska utvecklingen har blivit avgörande för att säkra det norrländska skogsbrukets konkurrenskraft. Utvecklingen har också inneburit att skogsbrukets energiförbrukning kunnat pressas ner väsentligt och att skogsarbetarnas arbetsmiljö förbättrats högst avsevärt. Detta samtidigt som hänsyn tagits till naturmiljön.
Jämsides med detta har skogarna förändrats. Omkring 1930 var medelförrådet i privatskogsbruket i Västerbottens län 58 skogskubikmeter per hektar. Nu en bit in på 2000-talet är motsvarande medelförråd 118 skogskubikmeter per hektar i kustlandet och 85 i inlandet. Tala om värdeuppbyggnad!
Rätten till den egna skogen
I början av 1900-talet var den privata enskilda skogsägarens möjligheter till påverkan vad gäller avsättning och pris på virke närmast obefintliga. Lokala industrimonopol var vanliga. Köparen bestämde ensidigt pris och villkor för leverans av rundvirke. Köparen mätte in virket efter bestämmelser som köparen fastställde och som kunde ändras när som helst under avverkningssäsongen. I ljuset av detta var inflytande i frågor som virkesavsättning, flottning, virkesmätning och prisbildning viktiga motiv när de norrländska skogsägarföreningarna började ta form på 1930-talet.
Privata enskilda skogsägare i norra Sverige har genom åren var för sig och i samverkan utvecklat sina tillgångar. Ägande- och brukanderätten har därvid varit en avgörande drivkraft. Rätten till den egna skogen och villkoren för dess nyttjande är och har inte varit självklar. Det har alltid funnits intressen som på ett eller annat sätt velat styra användningen av skogen, inte minst politiker, myndigheter och ideella naturvårdsorganisationer. Genom åren har stora insatser därför varit nödvändiga för att hävda norrländska skogsägares näringsvillkor. Helt säkert behövs sådana även i framtiden.
