Skogsstyrelsens årliga inventering visar att 11 procent av Sveriges ungtallar har drabbats av viltbetesskador det senaste året. Det innebär att skadorna fortsatt ligger kvar på allt för höga nivåer, dubbelt så högt som målet på maximalt fem procent.
Resultaten inom Norra Skogs område är en försämring jämfört med tidigare år. Västernorrland och Jämtland visar ett högt men liknande resultat som tidigare år med 13 respektive 10 procent i årets älgbetesinventering. I Norrbotten och Västerbotten har skadorna på ungtall ökat de senaste åren och ligger nu på 12 respektive 11 procent.
» Vi är bekymrade över resultaten och att vi inte ser förbättringar över tid. Vi ser stora variationer lokalt vilket vi tror kan bero på flera faktorer som exempelvis sen snösmältning. Nu får vi göra en djupare analys av materialet och arbeta med de viktiga lokala och regionala dialogerna för att förstå sambanden, säger Maria Syrjälä, viltansvarig för region Nord.
Ökning trots åtgärder
Den nationella skadenivån har sedan 2016 pendlat runt drygt 10 procent. Årets inventeringsresultat på 11 procent är en liten minskning sedan det sämsta resultatet 2019 då nivån låg på 13 procent, men är samtidigt en uppgång med en procentenhet sedan 2022.
» Älgstammen har minskat och skogsägare satsar allt mer på tall, vilket är de två kraftfullaste åtgärderna. Det är bekymmersamt att vi trots det ännu inte ser större förbättringar nationellt även om det finns ljusglimtar. Sambanden är komplexa och flera faktorer påverkar skadenivåerna, exempelvis ökar övriga hjortvilt i delar av landet och snösmältningen var sen i delar av Norrland. Det är viktigt att alla aktörer enträget fortsätter med det långsiktiga arbetet, säger Ebba Henning Planck, viltspecialist på Skogsstyrelsen.
Kommentar
De senaste siffrorna från ÄBIN oroar. Trenden är något mer positiv i landets södra halva och i viss mån också i södra Norrland även om det är långt till skogsbrukets måltal. I Norr- och Västerbotten är det, med några regionala undantag, en mer negativ trend. Där har, trots att det skett en relativt tydlig reducering av vinterstammar under senare år, betesskadorna fortsatt att ligga högt enligt ÄBIN-mätningar. Mellanårsvariationerna kan också vara stora. Det kan bero på väderlek men ofta är de svårförklarliga. Det visar på hur komplext och svårt det är att reglera en älgstam till acceptabla skadenivåer. Här behöver markägare och jägare fortsätta fundera över hur man på bästa sätt mäter skador och sätter det i relation till stammens storlek. Målet för oss skogsägare är förstås att kunna bedriva ett skogsbruk med hög och värdefull tillväxt.
I diskussioner mellan intressenter bör det inte förglömmas att det faktiskt är trakthyggesbruket som skapat förutsättningarna för en stor, svensk älgstam. Det är ju i ungskogar som den absoluta merparten av älgfodret återfinns. Idag finns ett tryck på fler avsättningar och att ett ”hyggesfritt” skogsbruk ska bedrivas på en större andel av skogsmarken. Följs dessa intentioner kommer fodertillgången otvetydigt att minska. Då blir det en än större utmaning för olika intressen att i samförstånd kunna synka skogens nyttor på ett bra sätt.
Anders Pettersson
Styrelseledamot Norra Skog
Betesskadornas omfattning i Sverige.
Källa: Skogsstyrelsen