Att ha rådighet över sin skog är starkt kopplat till viljan att ta ansvar. Skogsägare förvaltar inte bara skogen som en ekonomisk resurs, utan skogsägandet hör också till den egna identiteten – vi tar hand om det vi äger och drivs av att skapa något som är finare och ökar i värde. Vi skogsägare vet att statlig reglering leder i fel riktning. Vi har varit där tidigare, genom gradvis ökad reglering fram till 1980-talet, och vi minns konsekvenserna. När statens detaljreglering av skogsbruket tog slut år 1993 fanns cirka 872 000 hektar gammal skog (enligt Riksskogstaxeringens mätning och definition). Av Riksskogstaxeringens statistik framgår tydligt hur arealen gammal skog hade minskat år för år. Men med den nya skogslagstiftningen ”frihet under ansvar”, som infördes det året, vände trenden och i dag har vi cirka 1 700 000 hektar gammal skog (exklusive skyddad areal). Samma trend finns till exempel för volymen död ved i skogen och för andelen lövrik skog.
En enskild skogsägare som planterar skog gör det för sina barn och barnbarn och för framtida generationer. Den pågående rättsutvecklingen har dock skapat en stor osäkerhet bland oss skogsägare, vilket i vissa fall leder till att vi avverkar skog trots att det egentligen inte var planerat. Se till exempel vilken enorm ökning av avverkningsanmälningar det blev i den fjällnära skogen när krav började ställas på att staten skulle skydda mer av denna skog. De allra flesta av dessa avverkningsanmälningar blev dock aldrig av när besked slutligen kom om att skogsägarna får behålla den egna rådigheten över sina skogar.
Ju äldre skogen blir desto större är risken att skogsägare hamnar i komplicerade, kostsamma och långdragna processer med osäker utgång. Det nuvarande systemet gör att skogsägare inte vågar avvakta med föryngringsavverkning av skogen, eller bevara och utveckla naturvärden, av rädsla för att i framtiden förlora rätten att bruka sin skog eller att skogens ekonomiska värde därigenom ska minska eller försvinna. Skogsägare som utvecklar hög biologisk mångfald på sina marker blir i praktiken bestraffade. Det är inte ett önskvärt läge som på sikt leder till en generell minskning av biologiska värden. Detta är kontraproduktiv skogs- och miljöpolitik.
Genom skogslagstiftningen från 1993 så ökade skogsägarnas egna ansvar. I stället för statlig detaljreglering så började skogsägare följa gemensamma målbilder för skogsbruket där var och en anpassar sina åtgärder utifrån ett eget ansvar för naturvärden på sin mark, utan alltför hög inblandning av staten. Låt oss inte kasta denna positiva utveckling i sjön i tron att staten är bättre på att ta ansvar än de som i dag äger skogen. Jag vill påstå att människors kollektiva ansvarskänsla är sämre än den enskildas. Se till exempel på hur det ser ut i kring de flesta gemensamma miljöstationer jämfört med runt villaägares egna soptunnor.