År 2024 ser ut att utvecklas till det mest osäkra året genom tiderna för enskilda skogsbrukare i Sverige. Det har gått så långt att det blivit en risk för skogsägare att göra åtgärder i sin skog. Vid eventuella förekomster av fridlysta arter i skogen hamnar markägaren i långdragna och kostsamma processer med osäker utgång. Dagens tillämpning av artskyddsbestämmelserna saknar fullständigt ett förutsebart och rättssäkert system. Detta gynnar ingen. Inte naturvärdena i skogen, inte svensk välfärd, inte landsbygden och definitivt inte enskilda skogsbrukare.
Det har hunnit bli en lång lista på orimliga effekter av lagstiftningens tillämpning som akut kräver politiska åtgärder. För att ge några exempel.
Skogsbruk har gått från att vara en grundlagsskyddad pågående markanvändning där föryngringsavverkning är en del av brukandet, till att förfarandet övergått till att likna en tillståndsansökan för miljöfarliga industrianläggningar. Detta har fått till följd att fler och fler skogsägare behöver genomföra omfattande och kostsamma utredningar för att eventuellt ges tillåtelse att fortsatt bruka sin skog. Ett företag lämnade nyligen en offert för en fågelinventering på 180 000 kronor för ett område om sex hektar. Efter utförd utredning gör Skogsstyrelsen bedömning om man får bruka skogen.
Inget förbud
Skulle Skogsstyrelsen bedöma att skogsbruksåtgärden inte ska förbjudas kan man ändå inte andas ut. Myndighetens beslut kan nämligen överklagas av ideella organisationer, ofta utan någon bortre tidsgräns. Ett sådant överklagande innebär att den enskilda skogsägaren ofrivilligt hamnar i domstol för att försvara sig mot den ideella organisationen. Skogsstyrelsen blir inte part i domstolen.
Förbudsbeslut
Beläggs skogen med ett förbud återstår möjligheten att stämma staten. Men trots att det i vissa fall inte ens är möjligt, måste man ändå först söka dispens hos länsstyrelsen innan man kan stämma staten. Och handläggningstiderna är långa. Det finns exempel där skogsägare fortfarande inte fått besked efter två år.
Tidigare fanns möjligheten att få dispens för att fortsatt bruka skogen men i nyligen avgjorda domar från mark- och miljööverdomstolen sätts nu också den tidigare så kallade ”Bombmurkledomen” (MÖD 2017:7) ur spel. Detta innebär ett potentiellt brukandeförbud också vid nationellt fridlysta arter. En försiktig bedömning är att enbart knärot kan beröra cirka två miljoner hektar skogsmark.
Eventuell ersättning
Flera av Norra Skogs medlemmar har slutligen tvingats stämma staten för att få ersättning för skogen de inte längre tillåts bruka. Men om de kommer att få ersättning är ovisst. Enligt domen från Högsta domstolen förra året (NJA 2023 s. 291) kan man ha rätt till ersättning under vissa förutsättningar. Men varje enskilt fall måste prövas i domstol. Och enligt Skogsstyrelsens tolkning har man endast rätt till ersättning i undantagsfall.
I de ovanstående målen har dessutom Kammarkollegiet, som företräder staten, nu hävdat att det inte finns någon ersättningsrätt alls. De menar att eftersom Högsta domstolen konstaterade att det var närvaron av fridlysta arter som medförde ett förbud, inte Skogsstyrelsens beslut, så kan intrånget istället härledas till införandet av artskyddsförordningen 2008. Och därför menar Kammarkollegiet att ersättningsrätten är preskriberad, då det gått för lång tid.
Sist men inte minst. Högsta domstolens tolkning att det är närvaron av fridlysta arter som medför att skogsbruk är förbjudet får till följd att det vid bildande av formella skydd inte längre finns en ersättningsrätt. Om så är fallet riskerar hela grunden i Sveriges strategiska naturskyddsarbete att raseras.
Låter det krångligt? Ja, välkommen till svenska skogsägares verklighet.
Slutsatsen är att det inte längre går att bedriva ett rättssäkert skogsbruk i Sverige. Regeringen måste ta sitt ansvar och omgående åtgärda artskyddsförordningen. Våra medlemmar drabbas här och nu.
/Ida Nyberg, äganderättsjurist Norra Skog